Johanna & Mia

Idag var en sådan dag då allt som kunde gått så fel gick så rätt. Men vi borde börja berättelsen från början.... efter det obligatoriska dagsfikat vi har infört, vi tränar faktiskt varje vecka med, stod vi på mias balkong och rökte...med andra ord jag rökte och mia fick äran att frysa ikapp... då såg jag en katt i ett träd,  trodde först att det var en ekorre men dom brukar inte jama så katt fick det vara.
Katten kunde inte komma ner och den var liiiiiten och rädd. Så vi gick resolut in och tog på jackor, mia bytte kläder några gånger och begav oss ner för att rädda katten.

Som tur var finns det en massa arbetare här så det stod en stege utanför dörren som vi lånade ett litet tag, dock utan att som d påpekade kolla om någon faktiskt stod där uppe och därmed behövde stegen ner, menmen, vi kom fram och satte stegen mot trädet och jag klättrade upp.....

En liten bit iallafall, jag är höjdrädd för särskilt träd och litade kanske inte helt hundra på mias förmåga att hålla stegen, så mia fick klättra upp istället. Hon kom faktiskt hela vägen upp, jag är väldigt imponerad av hennes grace men hon var alldeles för kort.

D, mias sambo, blev utkallad och så var det hans tur....vi var bara inte helt säkra på hur vi skulle reagera om han föll, troligtvis hade vi flyttat på oss och då hade han inte blivit så glad. Men D var för kort med så vi kläckte den ursmarta idén att ställa stegen på stenmuren.

Då fick mia klättra upp igen för hon var nog mest lämpad för uppdraget, hon blir som en ninja medan vi är "tanks" så hon klättrade, stegen började kasa, men det fick vi stora starka bukt på och så var hon uppe i trädet....faaaan att vi inte tog bilder......efter många om och men och en massa lockande för att katten skulle släppa trädet började den se mia som sin räddning och klättrade ner i hennes famn.

Därefter skulle mia försöka vingla ner på stegen igen, med en skadad arm och en katt i den andra...adrenalin gör mycket...efter lite letande hittade hon stegen och när hon var lite mer än halvvägs tog jag katten...den var liten, söt , helt genomblöt av regnet och darrade som ett asplöv.

Sen sprang den iväg lekande lätt och lämnade oss tre adrenalinpumpade, behöver kanske inte sägas att jag och d knappt andades under mias nerfärd eftersom vi inte gärna ville se henne falla....

så vi tre, mest mia, får bli dagens räddare i nöden! och till gubben som filmade, vad f__ kunde du inte hjälpa till för!!!!!!

Johanna & Mia

ooo nooo räknade ut när jag ska dö , Wednesday, July 17, 2052
http://www.deathclock.com/
Sambosen verkar försöka få sig själv att dö imorgon med alla värden han skriver i , jag vet inte riktigt om han trivs med mig ;P
/Mia

Det var ingen lycka alls på alla hjärtans dag, ush vilken mardröms-allahjärtansdag firande och tre års firande. Under fredags natten råkade jag kolla min logistikkurs å insåg att dom flyttat fram datumet för inlämningen, shit vad var jag tänkte och tillbringade resten av natten framför datorn i hopp om att bli klar tills lördag kväll. Lördagskvällen kom och jag jobbade som en lite gris, när klockan började närma sig sex så såg jag mina planer flyga bort å jag blev lessen. Stackars sambon stack iväg och handlade och lagade jättegod mat och efterrätt för att muntra upp mig men det var inte lätt. Slutkörd var jag också.

Vid halv tio hade jag lyckas skicka skiten efter många svordommar åt first class. Det blev middag och vin å så iallfall dom få timmarna som var kvar av dagen. Idag var jag lite gladare för idag behövde jag inte plugga något alls + att jag tydligen klarade uppgiften.

Idag har vi städat och haft besök av j och j som hade med sig massa semlisar,, mm gott... ska ta och gå en prommenad nu med johanna.

Imorgon får vi se om det blir lite vindrickarkväll med T som kommer till växjö... annars så ska jag minsann göra min logistik uppgift tills nästa inlämningsdatum för en sån här helg vill jag inte ha flera gånger.

/Mia

Idag har johanna och jag varit mkt effektiva och duktiga :) Först besiktade jag min bil och den klarade sig galant, skönt, jag hade nog ändå inte kunnat laga den.
Sen var vi och shoppade en liten sak
sen var vi inne på arken för jag ville kolla på krypen. Johanna tänkte följa med men efter att hon frågat om det fanns spindlar och jag sa ja, så ville hon inte följa med in, jag fick även tillägga att buren var öppen, då gick hon, men helt förståeligt.
    För att trösta johanna så gick vi in på skoaffären jämte, hon såg lite gladare ut:) men hon var inte manisk.
Sen åkte vi till vägverket och förnyade mitt körkort. Eftersom jag trodde att man fick ta fyra kort så ville johanna vara med på det fjärde och det lät ju rätt kul men det var tur att det bara var tre kort och eftersom tanten i kassan kollade på dom och valde bara ut ett som fick bli till körkortet. Hade kanske varit lite komiskt om två huvuden hoppat upp på ett av korten när hon skulle kolla på dom.
    Sen hade vi bestämt att vi skulle träna en gång på IK för att se om det är kul och om vi skulle vilja göra det igen. När vi kom in i huset lekte vi dektetiver en kort stund, sen satte vi igång att träna. Vi var jätteduktiga, vi cyklade, trampade, gick och lite styrka  oxå... det var faktiskt rätt kul å detta säger jag idag för imorgon och på söndag så kommer jag inte säga samma sak för då har jag nog träningsverk.
   När man har varit så duktig och tränat så kan man ju faktiskt unna sig en bakelse så vi köpte varsin alla hjärtans dag bakelse och åkte hem till johanna, det var så romantiskt så, svettiga och äckliga som vi var (vi brukade faktiskt fira alla hjärtans dag ihop, med filmer som alla hjärtans blodiga natt osv)
Sen kollade vi på dr phil på min begäran, där gick det väll lite för långt kanske.
När jag sedan kommit hem ställde jag av min bil, *snyft* men jag har ställt den så jag ser den genom fönstret iallfall.
Nä nu ska jag faktiskt snart bege mig av på en kortprommenad med johanna.
/Mia

det vi ska se är Yamato- Drummers of Japan som har vad jag kunde se en föreställning här i mars...det ska bli duktigt kul och jag hoppas mia tycker om det lika mycket som jag :) och jag tycker du är så snäll mia som alltid ställer upp och följer med på "konstiga" saker och testar om du också tycker om det. Än sålänge har det väl gått bra?!

Mitt inne i första veckan av Pim. Det började bra när jag sa hejdå till folket på jobbet, fick lite beröm och ungefär en miljon frågor och det var lite tråkigt att lämna alla, men det är för en god sak. Därefter var det fika med Mia och det var trevligt att inse pim och pedemi på riktigt. Sedan tog allt ett jättekliv rätt åt vänster....

Jag och sambon skulle köpa en klätterställning till våra katter, något som vi verkligen behövde och vi hittade en...katterna älskar den btw. Så långt gick allt bra, den var inte superdyr heller..det var bra...få in den i bilen gick bra och sambon kan ju köra bil så färden hem gick bra med. Joooo jag drar ut på det hela lite, försöker komma på om jag ska skriva den officiella versionen eller skriva det som faktiskt hände.

Okej, vi skulle bära lådorna från bilen hem och jag fick ta den otympliga lådan som mina armar inte räckte runt...
såjaghöllpåatttappalådanocheftersomdetvarblöttuteochjaggenerelltharjobbarskornamed
stålhättapåmigpåfredagarefterjobbetsåsläpptejagdenpåfoten.
vilketbetyderattjagfickca15kgträkantmittpåfotryggenochingastålskor.
...så jag tappade lådan mitt på fotryggen och tja behöver väl inte berätta att det gjorde väldigt ont. Så ont att jag inte kunde gå på den nåt mer och dessutom kunde jag inte röra tårna.

Dagen efter var inget bättre och efter ett samtal till vårdupplysningsmänniskorna fick jag en tid på akuten. Där träffade jag en otrevlig läkare och blev sedemera röntgad. Som tur var var ingenting brutet och hans bedömning var att det är ett blåmärke...även om det känns som en konstig förklaring på att inte kunna sätta i foten i marken. Men i vilket fall som så fick jag kryckor.

Kryckor är inte gjorda för att man ska gå med dom och jag är glad att L påpekade att dom andra kunde hoppa runt hur enkelt som helst eftersom dom inte var skadad :P tack L. Men dag för dag har jag tagit bort kryckdelen och idag är jag kryckfri, har dock fortfarande hysteriskt ont i foten men smärtan är lugn, för nu kan jag röra på mig igen.

På lördagen efter att ha tillbringat hela dagen på sjukhuset skulle vi på middag hos A & S(M) det var jättegott och roliga människor jag inte träffat på länge. Jag var inte helt 100 och lite tyst men det blir så när saker är sönder. Det var iallafall länge sedan vi spelade tp och även om jag och sambon gjorde bort oss i början, tog vi igen det med råge.

Nu ska jag snart träffa mia, ärenden ska utföras, spel ska spelas, jobb ska söka osv osv

Nu har det gått över en vecka sen tjänstledigheten började och johanna är ledig hon också. Igår var jag och drack kaffe hos henne inte för att det är något ovanligt. Vi var även och fixade biljetter till trummgrejen, det ska spännande att se på, fast det är inte förräns i Mars. Johanna får nog tillägga vad det hette, men dom är tydligen ganska kända. Annars har det varit ganska lugnt, i helgen var vi på middag det var himla trevligt, god mat och efterrätt, vi gjorde ett tappert försök att ta oss igenom TP men när klockan började närma sig 01 så gav vi upp.

Imorgon är det vår 3-års dag:) fast jag ska på fotbollsträning har jag bestämt så vi får fira den i helgen istället, sambosen verkar  tycka att det är lika bra att slå ihop den med alla hjärtans dag.

Grattis till johanna förresten "en riktig soldier" ;P 

Nä nu ska jag bege mig till johanna....

/Mia

Så mia lever livets lyxiga dagar som jag har dimmiga minnen av att jag en gång upplevde. Gå upp när man vill, baka bröd mitt i veckan, gå ner till biblioteket, fika, spela och sova när man vill. Jag är helt enkelt avundsjuk, speciellt när jag sätter mig i bilen klockan halv 6 på morgonen och det är sååååååååååååååå kallt ute att hela jag skakar. Tur att det inte är mycket folk ute vid den tidpunkten för det känns rätt farligt att köra i ett tillstånd av oavbrutet skakande.

Dessutom börjar mitt bord se lite klent ut i lunchrummet eftersom mia är borta, j är borta och snart m med. Då blir det till att sitta själv om ingen vänlig själ visar förbarmande...ja jag vet vad du tänker, varför sätter du dig inte vid något annat bord?! för att folk sitter där dom alltid suttit på det stället och där jag kunde suttit med j2 går inte så bra eftersom han ska åka bort. Snart börjar pim, bara tre dagar kvar och det ska bli lite sorgligt att lämna stället, eller inte stället utan folket. Roliga människor allt som oftast, iallafall när jag orkar med sjuk humor och dylikt. Ska bli konstigt att inte gå upp speciella tider också, det sitter ju lite i blodet nu att man kanske borde gå upp och åka till jobb men det gäller att skaffa ny rutin. En möjlighet till rutin torde ju kunna vara att inte ha någon rutin. Mönster som mönster.

Och tillsist denna hissfärd. Mia och hennes d har berättat om fröken hissmarodör vid ett flertal tillfällen och jag har alltid ansett det hela charmigt. Kan inte vara lätt att vara den som har detta behov, jag vet, men från utsidan in låter det lite sött. Det är inte lika sött när man varit uppe sedan klockan 5 på morgonen, jobbat, fikat och pratat ur sig allt och sedan bara vill hem och allt i hissen lyser rött. Vilket lilla jag självklart inte reagerar på förren det är försent. Så jag fick åka upp och stannade på varje stopp på vägen. Men det gjorde inte mig så mycket egentligen, jag har aldrig varit på fler våningar i huset så jag tänkte att det blev en trevlig liten utflykt. Vad denna hissmarodör gör mer...och detta gjorde mig vansinnig, är tydligen att trycka på andra hållet med. Så när jag tröttnat på att åka hiss funderade jag på att hoppa av och faktiskt gå ner istället, men lamporna på knapparna slocknade, utom den som skulle till B. Därför stannade jag kvar i hissen...dumt...för sedan åkte jag hela vägen ner och fick äran att stanna på varje station igen. Så när hissen stannade på mias våning var jag helt beredd på att börja gråta eftersom jag inte var riktigt känslomässigt beredd på att börja om från början. Jag kom ut ur hissen och det kom inga tårar men var duktigt nära mitt i all trötthet.

Nu skriver jag nog inte mer förrens pim träder i kraft. Må arbetsglöden vara med er, johanna

Ja idag har jag varit på biblioteket och i affären, sen har jag även bakat en limpa eller två (fuskbakat), Johanna var här och drack lite kaffe med mig precis. Det är så kul med en av våra grannar i huset. Jag har berättat för Johanna tidigare om hur jobbigt det är att komma hem till hissen precis vid fyra tiden när man är trött och sleten och bara vill hem och sova. Så får man åka hiss upp och ner flera gånger för att det bor en här som har tvångstankar. Den tjejen kommer alltid hem kring fyra och när hon åker upp trycker hon på alla knapparna i obestämd ordning och idag hade Johanna oturen att åka med under denna långa hissfärden när hon skulle hem härifrån. Lite kul ändå:P Ja det var dagens händelse, nu ska jag ta och koka ihop något tills sambon kommer hem. /Mia

Nu har jag gjort något som jag inte vet om jag kommer att ångra, det är det här med trygghet som alla människor skapar sig. För tillfället känner jag på hur det är att förlora tryggheten, visst jag har gjort det förr men då var jag ung, nu är jag gammal. Jag fick ett infall strax innan jul, jag kände att jag bara måste göra något nytt. Vardagen har blivit för enformig, speciellt eftersom jag inte direkt jobbar på mitt dröm jobb (+ att arbetstiderna inte heller är vad jag önskar). Om man jobbar på mitt jobb så lever man bara ett halvt liv, ena halvan hemma i vardagen och andra på jobbet. Alltså varannan vecka träffar man praktiskt taget aldrig någon inom familjen eller vänner, bara kassörskorna på Willys eller Tc, å då är det riktigt illa. Sen har vi ju den konstanta tröttheten i kroppen under kvällsveckorna, det känns som ja jag vet inte vad det är svårt att beskriva tröttheten om man inte jobbat på samma ställe, men tröttheten leder till konstant trötthet dom veckorna. Morgonveckorna är också jäkligt tuffa fast då somnar jag hela tiden, tröttheten sitter i ögonen, spelar ingen roll om jag sitter vid köksbordet eller i soffan jag somnar lika gott överallt. Så dom veckorna blir det inte heller mkt gjort på. Jag bestämde mig för att ta tjänstledigt i 4 månader för att plugga lite, mest för att göra något annat men även för att hinna göra sånt som man inte brukar hinna. Namnet "pedimi" är skapat på jobbet, för att kunna diskutera det med Johanna utan att alla skulle få reda på vad jag tänkt genomföra. Om ni bara visste hur glada gubbar kan vara i att skvallra. Men det handlar mest om att dom har så himla tråkigt liv så allt nytt på jobbet blir fruktansvärt stort för dom(Ni ska se dom dagarna vi får kakor till fikat, det är som en flock med hönor som kastar sig över dom å då är det bara kakor nu, skvaller är tusen gånger värre). Idag är första dagen på ledigheten jag har fått höra att gubbarna på jobbet skvallrar för fullt, nu när jag är borta. Dom har nog sina åsikter om att jag gör fel eller liknande, men jag bryr mig inte för dom vet ju inte hur jag känner om det hela. Det är bra att dom har något att prata om för då går arbetsdagen fortare. Ja om vi återgår till det där med tryggheten igen så känns det lite konstigt att vara hemma, både bra och dåligt. Jag tror jag behöver vänja mig, skaffa nya vanor osv. Det känns mer som jag skolkar från jobbet, inatt drömde jag tom att jag jobbade. Egentligen går det emot mina principer att avstå från att jobba, men hade det varit ett jobb jag vill stanna på så hade det hela varit annorlunda. Finns egentligen mycket mer att skriva kring känslorna kring denna dag men det tar vi senare. Man måste ju se till att spara på det man har att göra. Men nästa vecka blir det roligare, då inväntar jag Johannas ”Pim”:) /Mia