Johanna & Mia

Nu har jag gjort något som jag inte vet om jag kommer att ångra, det är det här med trygghet som alla människor skapar sig. För tillfället känner jag på hur det är att förlora tryggheten, visst jag har gjort det förr men då var jag ung, nu är jag gammal. Jag fick ett infall strax innan jul, jag kände att jag bara måste göra något nytt. Vardagen har blivit för enformig, speciellt eftersom jag inte direkt jobbar på mitt dröm jobb (+ att arbetstiderna inte heller är vad jag önskar). Om man jobbar på mitt jobb så lever man bara ett halvt liv, ena halvan hemma i vardagen och andra på jobbet. Alltså varannan vecka träffar man praktiskt taget aldrig någon inom familjen eller vänner, bara kassörskorna på Willys eller Tc, å då är det riktigt illa. Sen har vi ju den konstanta tröttheten i kroppen under kvällsveckorna, det känns som ja jag vet inte vad det är svårt att beskriva tröttheten om man inte jobbat på samma ställe, men tröttheten leder till konstant trötthet dom veckorna. Morgonveckorna är också jäkligt tuffa fast då somnar jag hela tiden, tröttheten sitter i ögonen, spelar ingen roll om jag sitter vid köksbordet eller i soffan jag somnar lika gott överallt. Så dom veckorna blir det inte heller mkt gjort på. Jag bestämde mig för att ta tjänstledigt i 4 månader för att plugga lite, mest för att göra något annat men även för att hinna göra sånt som man inte brukar hinna. Namnet "pedimi" är skapat på jobbet, för att kunna diskutera det med Johanna utan att alla skulle få reda på vad jag tänkt genomföra. Om ni bara visste hur glada gubbar kan vara i att skvallra. Men det handlar mest om att dom har så himla tråkigt liv så allt nytt på jobbet blir fruktansvärt stort för dom(Ni ska se dom dagarna vi får kakor till fikat, det är som en flock med hönor som kastar sig över dom å då är det bara kakor nu, skvaller är tusen gånger värre). Idag är första dagen på ledigheten jag har fått höra att gubbarna på jobbet skvallrar för fullt, nu när jag är borta. Dom har nog sina åsikter om att jag gör fel eller liknande, men jag bryr mig inte för dom vet ju inte hur jag känner om det hela. Det är bra att dom har något att prata om för då går arbetsdagen fortare. Ja om vi återgår till det där med tryggheten igen så känns det lite konstigt att vara hemma, både bra och dåligt. Jag tror jag behöver vänja mig, skaffa nya vanor osv. Det känns mer som jag skolkar från jobbet, inatt drömde jag tom att jag jobbade. Egentligen går det emot mina principer att avstå från att jobba, men hade det varit ett jobb jag vill stanna på så hade det hela varit annorlunda. Finns egentligen mycket mer att skriva kring känslorna kring denna dag men det tar vi senare. Man måste ju se till att spara på det man har att göra. Men nästa vecka blir det roligare, då inväntar jag Johannas ”Pim”:) /Mia