Johanna & Mia

Ja vad kan jag skiva om Yamato. Obeskrivligt är vad det var, en sådan upplevelse som jag tror vi båda kommer minnas hela livet och när vi sitter vid en parkbänk och är 80, med grånande hår, käpp och pipa i munnen så kommer vi säga: Ja kommer du ihåg när vi såg trummorna.

Det var något välidgt enkelt, rent men fruktansvärt invecklat och imponerande. Stora trummor, mycket muskler, komedi och tragedi blandades och sedan blev allt något ofantligt imponerande när alla trummorna kom fram. Golvet, väggarna, blodet inom en skakade av ljudvågorna från den största trumma vi någonsin sett. Nästan som att gå i krig och upphetsningen låg tungt i luften, Sedan blev det enkelt, lekfullt när ljud skickades vidare och det gick inte att sluta skratta, det var helt omöjligt.

Men bättre än så kan jag inte förklara, som mia sa var dom anime, det hjälper, men dom var så mycket mer. Artister i dess bästa benämning.

Så till idag och tidiga morgnar(om det är så det stavas) igår fick jag ett infall, jag får det ibland. Jag tyckte att det var alldels för längesedan vi åt frukost ihop, jag och mia då, inte sedan campus-tiden så jag föreslog att vi skulle ta en tidig morgon. Så klockan åtta imorse var jag iväg, sambo fick köra mig till Mia och jag handlade ingredienser på vägen. Sedan blev det kaffe, ostomelett och BLT-mackor som förr, fräsch juice och vindruvor. Sedan var det bara att ta det lugnt äta gott och prata en massa. En riktig frukostmorgon.

Snart är det dock dax att fika, sedan träna för dom två sakerna går lite hand i hand. För det är ju snart helg och även om det inte betyder så mycket för oss längre så är det ändå  lite speciellt när båda är hemma. Alltså jag och sambo, och jag kan tänka mig att Mia känner likadant.

Ha en trevlig helg alla / Johanna