Johanna & Mia

Så mia lever livets lyxiga dagar som jag har dimmiga minnen av att jag en gång upplevde. Gå upp när man vill, baka bröd mitt i veckan, gå ner till biblioteket, fika, spela och sova när man vill. Jag är helt enkelt avundsjuk, speciellt när jag sätter mig i bilen klockan halv 6 på morgonen och det är sååååååååååååååå kallt ute att hela jag skakar. Tur att det inte är mycket folk ute vid den tidpunkten för det känns rätt farligt att köra i ett tillstånd av oavbrutet skakande.

Dessutom börjar mitt bord se lite klent ut i lunchrummet eftersom mia är borta, j är borta och snart m med. Då blir det till att sitta själv om ingen vänlig själ visar förbarmande...ja jag vet vad du tänker, varför sätter du dig inte vid något annat bord?! för att folk sitter där dom alltid suttit på det stället och där jag kunde suttit med j2 går inte så bra eftersom han ska åka bort. Snart börjar pim, bara tre dagar kvar och det ska bli lite sorgligt att lämna stället, eller inte stället utan folket. Roliga människor allt som oftast, iallafall när jag orkar med sjuk humor och dylikt. Ska bli konstigt att inte gå upp speciella tider också, det sitter ju lite i blodet nu att man kanske borde gå upp och åka till jobb men det gäller att skaffa ny rutin. En möjlighet till rutin torde ju kunna vara att inte ha någon rutin. Mönster som mönster.

Och tillsist denna hissfärd. Mia och hennes d har berättat om fröken hissmarodör vid ett flertal tillfällen och jag har alltid ansett det hela charmigt. Kan inte vara lätt att vara den som har detta behov, jag vet, men från utsidan in låter det lite sött. Det är inte lika sött när man varit uppe sedan klockan 5 på morgonen, jobbat, fikat och pratat ur sig allt och sedan bara vill hem och allt i hissen lyser rött. Vilket lilla jag självklart inte reagerar på förren det är försent. Så jag fick åka upp och stannade på varje stopp på vägen. Men det gjorde inte mig så mycket egentligen, jag har aldrig varit på fler våningar i huset så jag tänkte att det blev en trevlig liten utflykt. Vad denna hissmarodör gör mer...och detta gjorde mig vansinnig, är tydligen att trycka på andra hållet med. Så när jag tröttnat på att åka hiss funderade jag på att hoppa av och faktiskt gå ner istället, men lamporna på knapparna slocknade, utom den som skulle till B. Därför stannade jag kvar i hissen...dumt...för sedan åkte jag hela vägen ner och fick äran att stanna på varje station igen. Så när hissen stannade på mias våning var jag helt beredd på att börja gråta eftersom jag inte var riktigt känslomässigt beredd på att börja om från början. Jag kom ut ur hissen och det kom inga tårar men var duktigt nära mitt i all trötthet.

Nu skriver jag nog inte mer förrens pim träder i kraft. Må arbetsglöden vara med er, johanna